Fick mig en jävla tankeställare på bussen från jobbet... varför jag egentligen saknar den tryggheten som jag faktiskt gör. Jag vet inte varför, jag vill ju inte känna att jag vill ha den tryggheten ( men vill jag de ) hmm... ledsen gjorde det mig i alla fall. Känner att det är meningslöst att ens fortsätta tänka om det. Inget är som det var och det kommer det ju aldrig bli. Det vet jag ju, men endå... vad fan är det som ligger och gror så in åt helvete i hjärnan. För inte fan ligger det i hjärtat i alla fall, eller ? Nej det gör det inte, det ligger i hjärnan. Shit det låter som jag försöker övertyga mig själv. Är det de jag försöker göra?