Söndag kväll!!
Haft en bra dag med grillning och skratt hemma hos syster Linn med en hel del folk :)
Nu sitter jag hemma hos Nippe med Emelie och Becka. Väntar på att åka till Uppsala och hämta Nippe och Jimmy och säkert kommer vara en aaaning fulla som de va när jag och Emelie åkte och hämtade dom i Gävle för typ 2 månader sen! Hahah lika kul varje gång och tackar gud till att det inte är lika långt denna och OCH att man hittar vägen ;)
Btw så va mamma och jag i sthlm igår så ska snart ladda upp bilder på kläderna och skorna jag köpte. Så jävla glaaaad för dom!! Mums!!!
Nasty Bitch!
Nej...
nej tydligen så gick det inte in i min mammas huvud...
Sanningens ögonblick...
Ja. Jag berättade nyss för mamma IGEN att jag inte mår bra. Jag får som sagt panikångest ungefär en gång om dagen om inte mer och vissa tillfällen mildare än andra då jag kan ligga i timtal och bara gråta.
Mamma har inte insätt innan jag jag mår dåligt men jag hoppas nu att denna gång fick henne att förstå.
Jag ska nu berätta en riktigt privat och egentligen pinsam (för mig) händelse:
För någon vecka sen (pappa var borta under några dagar) under en natt så skulle jag försöka sova men förstod direkt att det var kört. Jag började tänka på skolan, och det är min storta källa till varför jag mår som jag mår. Jag ligger så mycket efter, jag har gått i skolan i hela mitt liv och har enda sen sjuan har det börjat gått dålit för mig.
Men som sagt, när jag får panikångest blir det som att jag spänner allt som finns i hjärnan jag försöker trycka ut allt som kommer in i hjärnan och öronen. Jag spänner hela kroppen och med ens gång så forsar tårarna. Jag skriker i kudden, men vill endå inte vecka mamma men endå så vill jag det. Jag gråter, jag tänker, försöker utrycka ut allt. Vill bara att allt ska sluta. Nej, jag är inte psyksjuk men panikångest är så FRUKTANSVÄRT JOBBIGT och IBLAND känns det som att det enda som skulle få allt att sluta är då att avsluta mitt liv. Men det skulle jag ALDRIG göra ALDRIG.
Men i alla fall så efter att paniken lugnat sig så försökte jag på nytt att sova, men jag kände då på mitt att " Nej det här funkar inte, jag kommer på tillbaka paniken om en kort stund så fort det blir tyst i huvudet" Så, som 19 årig tjej gick jag och la mig brevid min mamma i hennes säng. Jag vet, att det var det enda som skulle få mig att somna. Jag känner mig tryggare med någon brevid mig.
Men komigen, sluta tycka jag är störd för det. Ser ni inte hellre att jag lägger mig brevid min mamma och får sömn och slipper panikångest än att ligga i min säng själv och bara skriva och gråta?!
ja det var min "dagens erkänning"
/ Sarah
