Arvid, min danspartner var jätte gullig och följde med. Mina föräldrar var då i Spanien. Han kom och hämtade mig med bilen och körde in mig till Akademiska. Jag fick sätta på mig den fulaste rock jag någonsin använt ( har dock haft en sån på mig förut). Hade jag haft linne under min tröja hade jag sluppit den rocken, vilket jag borde ha lärt mig från min förra operation.

Jag fick lokalbedövning och det gör förbannat lika jävla ont varje gång jag får det! Den fick jag blodstilande upp i näsan som skulle göra att jag inte skulle blöda efteråt. Sen fick jag flytande adrenalin i näsan också på en blommulstuss... Varför? Seriöst? - Japp helt seriöst, det gör att saker (haha) man har i näsan pluserar upp och lättare att se. Jag ville seriöst bara dö! Hjärtat slog så jävla hårt, jag fick den där svimmande effekten när det blir svart för ögonen och blinkar. Ljudet försvann så jag hörde absolut INGENTING utav vad läkaren sa. Jag ville dö, jag ville svimma, jag ville kräkas. Jag ville att läkaren skulle hålla käften. Ville bara få bort den där jävla otäcka känslan.

Jag skulle fått åkt hem direkt efter men det blodstillande funkade inte på mig tydligen så det rann blod ur näsan så fick vara kvar i en och en halv timme. Jag tackar gud att jag hade Arvid med mig. Bästa kille som finns!<3

Aldrig igen!