Mamma har inte insätt innan jag jag mår dåligt men jag hoppas nu att denna gång fick henne att förstå.

För någon vecka sen (pappa var borta under några dagar) under en natt så skulle jag försöka sova men förstod direkt att det var kört. Jag började tänka på skolan, och det är min storta källa till varför jag mår som jag mår. Jag ligger så mycket efter, jag har gått i skolan i hela mitt liv och har enda sen sjuan har det börjat gått dålit för mig.

Men som sagt, när jag får panikångest blir det som att jag spänner allt som finns i hjärnan jag försöker trycka ut allt som kommer in i hjärnan och öronen. Jag spänner hela kroppen och med ens gång så forsar tårarna. Jag skriker i kudden, men vill endå inte vecka mamma men endå så vill jag det. Jag gråter, jag tänker, försöker utrycka ut allt. Vill bara att allt ska sluta. Nej, jag är inte psyksjuk men panikångest är så FRUKTANSVÄRT JOBBIGT och IBLAND känns det som att det enda som skulle få allt att sluta är då att avsluta mitt liv. Men det skulle jag ALDRIG göra ALDRIG.

Men i alla fall så efter att paniken lugnat sig så försökte jag på nytt att sova, men jag kände då på mitt att " Nej det här funkar inte, jag kommer på tillbaka paniken om en kort stund så fort det blir tyst i huvudet" Så, som 19 årig tjej gick jag och la mig brevid min mamma i hennes säng. Jag vet, att det var det enda som skulle få mig att somna. Jag känner mig tryggare med någon brevid mig.

Men komigen, sluta tycka jag är störd för det. Ser ni inte hellre att jag lägger mig brevid min mamma och får sömn och slipper panikångest än att ligga i min säng själv och bara skriva och gråta?!

ja det var min "dagens erkänning"

/ Sarah